Vi gjorde i alla fall ett gott försök, den gamle farsgubben och jag. Eller ja, vi gjorde ett försök. Särskilt gott var det aldrig riktigt. Tanken var möjligen god på något sätt, men resultatet var inget annat än en katastrof. Jag ska berätta vad som hände.
Pappa ringde mig för några veckor sedan, alldeles för tidigt på morgonen. Jag svarade sömndrucken i telefonen och han berättade att han behövde min hjälp om några veckor. Jag förklarade för honom att han inte hade behövt fråga redan nu, men att jag ändå kunde ställa upp. Vi skulle fixa stenverandan som de har i anknytning till sitt hus och byta ut några fasadsiffror. Det skulle grävas ner nya rör, nytt tätskikt, läggas nya plattor, nya stenornament – Ja, allt skulle förnyas. Det är inte så att jag inte ville ställa upp. Jag tycker att det kan vara rätt roligt med såna där projekt. Även om jag varken är expert på tätskikt eller stenläggning. Det är bara det att ingen av oss vet riktigt vad vi håller på med. Pappa tillhör de som tycker att Youtube är det bästa som hänt mänskligheten. Han tror att, bara för att han ser ett videoklipp med en kille som pratar om exempelvis tätskikt, så får han kompetensen. Som om verkligheten hade varit som i filmen The Matrix, där karaktärerna laddar ner kunskaper till sig själva.
Jag infann mig på den blivande byggarbetsplatsen på utsatt tid. Med mig hade jag en spade och tätskikten som jag hade inhandlat på Bauhaus dagen innan. Pappa pratade med mig länge i telefon när jag vandrade omkring i affären. Det var nämligen väldigt viktigt att det blev rätt. ”Tätmembran hette det tätskiktet! Det sa killen på Youtube (uttalat ”Jo-Toob”). Du får inte välja fel tätskikt nu för då går det åt helvete. Vänta lite så kollar jag på klippet igen”. Jag var säkert där inne i 1,5 timme, och pappa var med i öronen hela tiden.
Vi körde igång. Grävde och vilade, grävde och fikade, och grävde igen. Man kan inte klandra pappa för hans energi. Gubben är 74 år och pigg som en 25-åring. Mycket piggare än jag själv. Hur som helst, vi jobbade på hela helgen med verandan, och runt kl 20 på söndagskvällen lade vi ner sista stenen och pustade ut.
Pappa torkade svetten i pannan, log och tittade ner på mästerverket. ”Bra jobbat med tätskikten” sa han och lade en hand på min axel. Jag svarade: ”Ja, det var ju inte så svårt. Jag handlade dem ju bara. Och du var ju med i luren hela tiden.”. Han tittade mot mig, nu med allvarlig blick. ”Nej, men du lade ju ner dem också, eller hur? Du fixade ju så att tätskikten hamnade i marken, va?”. Jag såg tillbaka med lika besvärad min och skakade på huvudet. ”Gjorde inte du det?”
Lång historia kort.
Jag ska tillbaka nästa helg igen.